Varying scenery

Nordic Skating - tours

33,00 €

Långfärdsskridsko är ett sätt att njuta av vintervyerna ute i skärgården och på insjöar då isarna frusit och ger möjligheter att leta sig fram på områden man på annat sätt har svårare att röra sig. Stor vikt läggs vid att lära sig om isar och säkerhet innan man beger sig ut och skrinner fram, ibland med betydande hastigheter. Bland utrustningen finns isdubbar, byteskläder, mat och dryck, ryggsäck med grenrem som håller skridskoåkaren flytande, ispikar att pröva isen med, vattentät telefon tillhands, kastlina och en del andra prylar för töväder och annat överraskande. Färdledare tränar upp sina färdigheter på kurser, seminarier, årlig praktik på isen, satellitbilder, iskartor, väderprognoser och diskutera med andra som rör sig på isen. Bl.a. Finlands långfärdsskridskoåkare r.f. arrangerar utbildningstillfällen, såsom också Paddlingsfabriken och olika läroinrättningar med friluftsaktiviteter på programmet. 

Barösund till Hangö på långfärdsskridskor, 7 mars 2018, 77km.

Vårvintern 2018 gjorde jag flera turer ut mot Finska viken. Man kan beteckna dem som recognoseringsturer som senare ledde till ett antal färder, inte bara mina egna turer men många andra. Vinterns mest betydande tur jag ledde startade från Barösund och avslutades i Hangö. Vi hade kraftig medvind hela vägen och solen sken. Inomskärs och från land såg utsikterna bedrövliga ut, men vid ytterskärgården fanns en betydande skridskbana som nordliga och sydliga vindar möjliggjort. Flera grupper följde senare exemplet vår 4 personers grupp gjort. Vi rundade Jussarö fyr på Sundharun, skrann i en båge norrut mot Tvärminne, över farleden till Skogby och Skuru hamn i Pojo och fram till Kasinostranden och Östra hamnen. Till startplatsen i Barösund tog vi taxi, och till Ekenäs åkte vi tåg från Hangö. Ekenäs från Tvärminne var vår reservplan. Vi hade kunnat skrinna längs fruset vatten som sköljt upp från farleden på iskanten. 

I förberedelserna ingick att jag skrunnit längs Tvärminne - Pojo farleden dagarna innan. Att jag skrunnit på isarna från Baggö mot Jussarö i flere repriser medan isen bildades och emellanåt drog sig tillbaka. Också en rapport från isarna kring Porkala hjälpte förutom vindarna och hur de förde bort snötäckt is ute på Finska viken. Satellitbilder och sjöfartens samt gränsbevakningens israpporter bidrog till den vågade planen.

Tvärminne till Segelskär, 30km.

En liten tur i sällskap med Henrik och några vildmarksstuderande. Henrik hade gärna valt isarna norr om Hangö udd som då vimlade med långfärdsskridskoåkare. Jag hade redan skrunnit där och föredrog mindre kända isar söder om Hangö udd med Segelskär som destination. Färden till Segelskär, efter lite övertalning blev fin. Vi kunde observera några svagare ställen, iskanten mot det öppna havet och hur vår returväg skars av då ett av försvarsmaktens fartyg rännde upp längsmed farleden till Koverharfjärden - efter att vi hade passerat farleden och var tryggt på hemsidan.

Till Bengtskär från Rosala på långfärdsskrinnskor, och med helikopterevakuering, 3 mars 2018, 70km.

Också på isen kan man skada sig. Jag hade redan besökt Jussarö fyr och båken på Segelskär söder om Ekenäs denhär vårvintern 2018. Också isarna norr om Hangö udd var redan utforskade, också av större grupper från Finland Långsfärdsskridskoåkare, "Skrinnarit". Jag hade redan en tid per satellitbild följt med och spanat efter möjligheter att skrinna Hangö - Rosala och Bengtskär. Tyvärr bröts isen upprepade gånger antingen av vindarna eller fartygstrafiken så att man antingen blev tvungen att göra en lång lov norrut, eller att man helt enkelt inte kom över till de osäkra isarna norr om Morgonlandet. En tur utlystes av Skrinnarit från Rosala till Bengtskär och jag passade på att delvis ansluta mig till gruppen. Medan gruppen förberedde sig och skrann utåt så tog jag en snabb visit till holmarna väster om norra Rosala. Sen bilen till de andras startplats och så skrann jag ifatt gruppen som hunnit en betydande sträcka bort. Här avvek inte isarna från det jag sett tidigare, upprepade vindvakar som svanarna höll öppna. Där emellan gammal packad is, och strålande stråk där man kunde öka på farten. 

Just då jag nådde fram till gruppen hade en person skadat sig, en stor muskelbristning i låret. Han evakuerades med helikopter då alla andra alternativ hade varit riskfyllda på många sätt. En annan deltagare fick en axelskada som vi lyckades åtgärda. Personen i fråga hade råkat ut för en sådan tidigare och visste hur han ville få den återställd. Matpausen hölls på Bengtskär och gruppen på närmare 20 personer kunde tryggt återvända till Rosala. Då vi närmade oss Rosala så tog jag en egen recognoseringssväng söderut mot Korsskären. Lite norrut förenades jag igen med övriga gruppen och vi hade tid att runda Örö innan vi måste återvända till förbindelsebåten till Kasnäs. Besöket på Örö och att ha sett isen västerom Örö gjorde det möjligt att planera följande tur som gick västerut till holmarna söder om Vänö. Färden gick över Örö från Rosala.

Från Rosala till skären sydväst om Vänö, Sundsskär - 17 mars 2018, 52km

Senvintern bjöd på ypperliga skärgårdsisar på många håll. Isarna väster om Kimitoön, Gullkronafjärden och besöket till Bengtskär och följande köldknäppar väckte tanken hos en av deltagarna att besöka sitt sommarparadis över isen. Frågan gav orsak till att starta ett intensivare forskande i kartor, vattendjup, strömmar, vind, vindriktningar och temperaturprognoser. Det gällde att kartlägga fartygs och förbindelsebåtars trafik med ett antal telefonsamtal och studier av tidtabeller. Också några samtal till möjliga inkvarterare ifall något i planeringen gick fel, eller det hände någonting som vi inte hade kontroll över. Exempelvis har försvarsmakten och gränsbevakningens större fartyg en ovana att köra oanmält längs större i övrigt otrafikerade farleder. Jag blev upplockad i Ekenäs tidigt på morgonen så vi kunde äta ett tidigt och mättande morgonmål i Kasnäs innan överfart med förbindelsebåten Aura mot Rosala.

Från Auras övre däck tog jag tillfälle att studera isen och av nyfikenhet studera isbildningen och isflakens rörelser i fartygsrännan, med tanken "om man skulle behöva komma över till fots". Det hade nog varit nästintill omöjligt utan arbetsdryga och riskable simturer. 

Väl i Rosala byn och förbindelsebryggan drog vi på oss utrustningen och startade fjärden längsmed kallorna (bottenfrusen is i stränderna) då strömmen förbi byn mot Brännskärsfjärden hade hållit isen öppen. Hela vägen från byn förbi Storholmen och Brännskäret var som en sprucken schweizerost, full med hål, sprickor och råkar. Lyckligtvis var dethär det långsammaste avsnittet att leta sig förbi. Visst fanns det utmaningar också senare, men mellan dem hade vi långa sträckor av riktigt fina skridskoisar. De större råkarna kom vi förbi, eller över antingen där råkarna vände och var smalare, eller där de slutade vid en klippa för att fortsätta på andra sidan. Bara att ta kallan runt till andra sidan, ibland krypande eller rullande för att inte behöva klä av skridskorna. På returen hade det blivit varmare, solen sken hela dagen. Isen började expandera och isen röra på sig. Resultatet av expanderande is är att iskanterna trycks ihop och viker antingen upp i luften, eller ner i vattnet. Vattnen mellan Vänö och Örö är rätt salta. Med solens samverkan mjuknar råkarna fort. Vi hade varmt och skönt men jag fick också leta lite längre efter övergångar. Vi överraskades inte heller av några fartyg som mycket väl hade kunnat bryta isen för vår retur. Jag behövde inte ta fram min marin-VHF eller styra vår grupp till Vänö för övernattning och väntan på reguljär förbindelsebåt som hade kommit en dag senare. Vi hade en timme extra att förfoga över innan returen till fastlandet med förbindelsebåten Aura.

Isen mellan Vänö och Örö var helt sönderbruten och i rörelse följande dag. Man hade behövt kajak då.

Salo till Silversand på Hangö udd, 1 mars 2019, 91km.

Vårvintern 2019 såg tröstlös ut. Snön lade sig innan isen, och det föll tjocka snötäcken varje gång det verkade närma sig skridskofören på havet. Planen baserade sig mest på uppföljning av satellitbilder och när isen hade frusit i förhållande till snöfallen. Jag gjorde upp en rätt detaljerad ruttplan och diskuterade den bl.a. med Kari Muronen som följt med på flera av mina turer, och som utbildat sig till färdledare. På vägen visade satellitbilderna på flera svaga eller öppna ställen. Löften om ett par dagars uppehåll och kallare nätter kunde skapa skrinnbara isar ovanpå rutten snötäckt is. Vattnen mellan Kvigos, Finby och Kimitoön såg svårast ut och krävde ett besök dagen innan den egentliga turen. Vid nordvästra udden av Kvigos strömmade vatten som en fontän upp på isen, och ett antal råkar var så breda att jag var tvungen att stiga iland. Den egentliga färden startade med tåg till från Karis till Salo med tre följeslagare. Det fanns tryck på att ta fler deltagare med på turen (brist på turer den vintern) men då jag upplevde turen som krävande så begränsade jag gruppens storlek. Färden blev drygt 90km lång och tog 10 timmar. Vi försökte avvika från planen på ett par ställen, men var tvungna att återgå till ursprungliga planen. I Särkisalo fick vi beställa lunch och pausa inomhus. En skridskorepration och en tappad handske fördröjde och vår färd med närmare en timme. Framme var vi vid solnedgången med en onödigt sen utmaning att nå Silversand från Kadermo via Örarna och Tryskär. Mellan Kadermo och Hangö udd finns ett antal grunda sund som vatten till/från Gennarbyviken strömmar igenom. Rutten norrifrån måste gå antingen längre österom mot Sandö brygga eller västerut som vi gjorde på djupare vatten där strömmens effekter är svagare.

Den budgeterade tiden för färden var 8 timmar. Vi använde närmare 10, vilket gjorde att vi på slutet befann oss på onödigt svår is i skymningen. Motsvarande färd hade inte lyckats följande dag då följande natt inte stärkte isarnas yta, och vinden förde bort isen väster om Kvigos.

Iskunskap, utrustning, rutiner, överraskningar

Säker skridskoåkning består av att man följer med och studerar förändringar i väder och geografin innan man packar sin utrustning för skridskoåkningen. Det blir en rutin att studera formationer på omgivningens vatten, vatten tillflöden, frånflöden och vattenrörelser i sund och kring klippor. Det bör också bli en rutin att gå igenom sin säkerhetsutrustning, se till att allting finns med och att den är hel och fungerande. Tänk igenom vilka alternativ som finns för att öka säkerheten och använd dig av dem. Risken är att du eller någon i ditt sällskap får någon skada, insjuknar, tröttnar eller går igenom isen. Då det sker är det kanske en överraskning trots att händelsen var väntad.

Iskunskap

kommer med erfarenhet, att iaktta, delta i undervisning och med att läsa om skridskofärder och litteratur. För närvarande finns ett par böcker på svenska, inte så mycket mer. Det finns några bra websidor, leta efter "isplanket.se" på internet.

För mig blev det vardag att röra mig på isen till skolan i Ekenäs över Båssafjärden till Ormnäs och Snäcksund. I början var det andra som kontrollerade isens skick och gav mig instruktioner att undvika Högholmsströmmen och strömmen under Baggöbron. Båda strömmarna bidrar till att ett stråk mellan strömmarna lägger sig sist. Min pappa och andra vuxna tog då upgiften att säga när isen var trygg att röra sig på. Han höll kontakt med andra mera erfarna, och till sist tog han isbillen och sparkstöttingen för att konstatera isens bärighet, då främst för en isväg som förkortade resan till Ekenäs från 16 kilometer till 4. Vi rörde oss sällan på Stadsfjärden väster om Högholmen, den lägger segsenare och har större variationer i styrka.

Harry Åkerfelt, född 1915, och uppvuxen på Storlandet fiskade på Båssafjärden. Det var många gånger jag stannade upp där han drog upp sina bragder. Diskussionerna kretsade ofta kring kajakpaddling och isens skick. Det var några gånger, då jag inte mera gick över isen, som Harry hämtade sina nät iklädd flytväst. Då hade isen ruttna fläckar och för att ta sig fram behövde isen frestas konstant. En och torr natt kunde vara avgörande för om näten kunde hämtas över isen, eller om Harry behövde roddbåten. De knepigaste isarna fanns vanligtvis på våren då solen kommit högre på himlen och solstrålarna började värma vattnet under isen, och isen inifrån.

Båssafjärdens vattendjup rör sig på under 4 meter. Fjärdens längd från Gullö Hemviken till Ormnäs camping är 4 kilometer, på tvären ett par kilometer från östra stranden till västligaste homlen Soukan. Isen lever med temperaturväxlingarna, dvs. isens yta kan utvidgas och krympa. På Båssafjärden bildas alltid en råk, en spricka, tvärs över. Då man går, eller möjligen kör över den kan man iaktta hur iskanten trycks ner av vikten som passerar över. Sprickan kan bli så bred att det inte går att tryggt ta sig över den.

Vid isläggningen är det sällan som hela fjärden lägger sig på en gång. Vindvågor kan hindra tillfrysning och det bildas en iskant. Man kan se kanten ända tills snön fallit. Att tränat öga kan kanske se kanten också långt därefter Det är gränsen där den senare frusna svagare isen börjar och det är skäl att igen bedömma isens tjocklek och kvalitet innan man möjligen färdas vidare, eller vänder om.

Sedan 70-talet har isen lagt sig 50 gånger över Båssafjärden. Harry gick bort 2008, min pappa 2017. Man kan kanske säga att jag tagit över att bedömma isarna på Båssafjärden, men av helt andra orsaker. Jag åker långfärdsskridsko. Redskapen jag har med mig för att bedömma isen är kanske mera raffinerade och tillåter snabbare isbedömning på ett större område. Jag har andra säkerhetsrutiner och mera kunskap om isar. Kombinationen kajakpaddling och långfärdsskridskoåkning gör det möjligt att utforska isen också då den inte bär, eller där man med kajak och torrdräkt kan flyta omkring bland isflaken. 

Utrustning

Min pappa, Lars, hade isborr, en tung isbill och isdubbar då han provade isen. Ibland gav han sig ut med sin lättaste traktor. Jag tror att han hade förhandsinformation, kanske från Harry, eller från Karl-Einar Damén på norra Skåldölandet. Karl-Einar skötte skolskjutsar med bil, och kunde spara en hel del på att gina över isvägarna. Jag antar att marginalerna var väl beprövade, eller uträknade efter virkestransporter med häst och släde. Höll det för bil så höll det med cykel, moped och skidor.

För en långfärdsskridskåkare är snöfria blanka ytor med stark is det vi bäst färdas på. Helst vill vi inte ha ett snöfall, men dom kommer alltid i något skede. Ibland kommer snön samtidigt med tillfrysningen och förstör det ultimata nöjet. Snöfallen och risken för snöfall gör att vi ger oss ut på färder då vi vet att vi kan hitta hållbar is på vissa områden, snötäckta eller inte.  Snö gör tre saker: Bromsar skrinnskon, försvårar is bedömningen och försämrar kvaliteten på isen. Med lämplig utrustning kan vi förlänga färderna och säsongen, samt  och göra långfärdsskridsko åkningen tryggare. Vi tar med oss ispikar, kastlina, ryggsäck som flythjälp och för en extra omgång kläder, mat, dryck, mobiltelefon skyddad mot vatten, kompass, karta, isdubbar, pannlampa. Ett par lämpliga och hållbara skrinnskor hjälper oss också att komma tillbaka. En trasig skrinnsko 10km från land och blank is är inget skoj. Sen skall man ju också ha övat att använda sin utrustning i alla situationer som kan uppstå, och oväntade sådana.

 

 

Ett par veckor har det legat lite is i Kvarnviken mellan Gullö och Jomalvik. För att vattnet skall kallna behöver vi stjärnklara och kalla nätter, och till sist ännu kallare nätter som slutligen ger ett istäcke.  Vill du ut ock skrinna så förbered dig redan nu! Kontakta oss, registrera dig här på sidan och kruxa för ditt intresse för långfördsskridskoåkning.

Underkategorier